faker

Jag ska aldrig mer äta. Jag har gått upp i vikt. Skäms för att säga hur mycket. Hur kan några dagar i london göra såhär med mig? Jag har tränat i evigheter. Måste nästan spy men har inget att spy. Jag ska till J nu och gud vad jag har saknat honom. Min älskling.

Jag är hemma.
Jag önskar att jag kunde säga att det var super bra. Jätte kul. Underbart. Men det säger jag bara till mina "vänner". Här är jag ärlig. Det var inte underbart. Mat. Jag har ätit massor. Jag har gått runt och haft ångest hela tiden. Dessutom saknade jag J. Jag saknade min träning. Mina rutiner. Det var helt enkelt en hemsk resa.

Skrev detta inlägget igår men tydligen så publicerades det inte:

Jag var hos J idag. Vi tittade bara på TV. Det räcker med hans närhet för att må bra. Det behövs inga gulliga ord inget mer än att bara nudda honom. Jag tycker att det är jobbigt att han är som han är ibland. Men iaf så gick jag till B efter att jag varit hos J. Påvägen ifrån J kände jag hur hela mitt humör sjönk till båtten. "Jag hatar mig, jag hatar att vara mig". Men när jag mötte B klistrades leendet automatiskt på. Vi ska ses ikväll alla tjejerna och kolla på skräckis. Jag var med B och precis som vanligt anade hon aldrig något. När jag berättar om vad som hände igår, skrattar lite och driver om folk vi träffade så vet inte hon att jag tänker på hur mycket jag hatar att leva mitt liv. Hur mycket hellre jag skulle velat vara hemma igår och tränat. Så åkte jag hem för att sminka mig. Då stod jag där framför spegeln och tänkte sånna där hemska tankar om mig själv. RIktigt hemska tankar och glodde i ögonen på min spegelbild. Inget. Inget syns. Inget lyser igenom. Jag log mot spegelbilden, samtidigt som jag tänkte att jag kanske vill dö. Jag kanske inte vill mer. Jag började gråta. Hur kan det vara så lätt att dölja något så stort? Spegelbilden ser jätte glad ut. Misslyckad kropp. Men ansiktet lyser och verkar tillhöra vilken glad tonåring som helst...


Föresten så åker jag till London imorgon kommer hem på fredag så jag blir inte borta länge. :) Kanske lyckas blogga därifrån. Får se. :)

Jag var ute med J och några fler av hans kompisar innan.  Allt var ganska trevligt. Vi drack. Var lite roliga bara. Men J drack för mycket. Jätte mycket. Blev jätte jobbig. Jag blev irriterad och han var bara omogen och onödigt kaxig mot precis alla vi mötte. Han hoppade runt och skrek med sina kompisar. Ibland kan jag tycka det är roligt. Att vara sådär grymt omogen och bara strunta i alla omkring. Men med viss måtta. J vet inte vart gränsen går. Så tillslut hamnar han i bråk med en kille. J åker på första smällen och får näsblod. Då börjar han gorma om att han ska "döda jävlen" jag (och J's kompisar) försöker få J att släppa det. Men J går på den här killen och lyckas tillslut få ner han och börjar sparka på han och jag hatar att se sånt. Killen klarade sig nog ganska bra. Bra för att ha fått så många smällar. Hans kompisar hjälpte honom hem. När sånt händer hatar jag att vara på J's sida. Jag hatar att förklara honom och säga att han inte vet vad han håller på med, försvara honom och övertala folk att låta honom gå. Samtidigt som jag hade lust att bara gå därifrån och strunta i J kände jag hur mycket jag älskade honom. Där han stod med blodiga händer fläckiga byxor och en nerblodad tröja och svor. Spottade och svor igen. Så tittar han på mig och ler.
 - Du skulle fått en puss, men jag vill inte bloda ner ditt fina nylle.

J's bror fick ta hem J för jag orkade inte med att ta hand om honom. Jag drack inte alls mycket men har ändå sån ångest. Jag funderar på att ta tag i träningen redan nu för det är ändå ingen hemma.

ÅH. Jag vill vara normal! Jag vill inte komma hem efter en kväll på stan och känna att jag måste träna innan jag går och lägger mig. Jag vill vara normal. Men normal = fet? Mullig. Vanlig och normal är ändå tråkigt.

Jag och J blev vänner. Förvånande? Nja.. Haha. =)

Idag vaknade jag dessutom innan honom. För det mesta så sitter han redan på sängkanten och spelar tv-spel när jag vaknar (han är en riktig nörd inombords). Men idag vaknade jag först. Jag kan ligga och titta på honom i evigheter. Det finns ingen vackrare. Förlåt att jag babblar på om J. Men jag har aldrig haft en så stark positiv känsla. Jag som varit så full av hat mot allt tidigare... Men det känns fortfarande. Jag försöker att fokusera på J och allt det positiva med oss, men jag känner mig ändå så nere när han inte är med mig.

Varför förändras aldrig något? Hur mycket jag än går ner i vikt, hur mycket jag än tränar, hur lycklig jag än känner mig så finns alltid det där mörka kvar längst inne och kommer fram när jag är ensam...

Nej, jag tar tillbaka det där. J är inte alls en idiot. Han ringde nyss och tyckte minsann jag kunde hämta min jacka som jag glömde. Antar att jag sover hos honom trots allt.

Kom nyss innanför dörren. Jag var hos J. Var ganska mysigt i början. Men sen började vi tjaffsa. Om en helt oviktig och invecklad sak. Men iaf hade vi väldigt olika åsikter om en viss grej och gud så arg han blev på mig och jag på han. Slutade med att vi skrek på varandra och jag var så sur att jag kände för att smälla till han. Så jag rusade ut ur hans hus tog bara på mig mina skor och gick hem. Efter kommer J i strumpor och fortsätter tjaffsa, jag börjar skrika på honom igen, han skriker på mig, går framför mig baklänges alltså riktad mot mig. Så irriterad på mig och jag så irriterad på honom. Skrik, skrik, skrik och svordomar. Men tillslut stannade han och sa:

Jag måste fan gå hem.

Jag är inte så arg längre dock. Om jag fortfarande hade varit det hade jag berättat om allt vi sa och försöka få er att hålla med mig om att J har fel. Men som tur var så var det en väldigt löjlig sak vi började tjaffsa om så det är nog bra mellan oss. Men att han kunde göra mig så arg alltså. Haha.

Okej, jag är lite arg fortfarande. Han är en idiot. Ibland.

Jag har haft en kompis, en kille, han och jag hade lite till och från känslor för varandra. Ett strul en gång och inget mer fysiskt. Men så mycket annat. Men  vi gled ifrån varandra för något år sen. Vi pratar ibland men inte mer. Umgås inte längre. Han går på en annan skola så jag har inte träffat honom på evigheter. Men igår så var jag och B inne i stan och "fikade" (drack kaffe, äckligt). Så säger B typ "Är inte det där din R?". Ja, det var han, satt där med en tjej och släppte inte mig med blicken. Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Skulle jag hälsa? Sen började jag protestera över att B kallade honom för min. "Din R". Kunde hon inte bara sagt R? Skitsamma, nu till det viktiga: Jag kände ett sting av svartsjuka över  att han satt där med en jätte söt tjej. Löjligt av mig. Onödigt av mig. Det väckte massa gammla minnen. Att se han. Även fast han har förändrats jätte mycket. Jag kommer ihåg hur vi satt och tittade på film hela "kompis gänget" och att han och jag alltid lyckades hamna bredvid varandra. Jag älskade att vara nära honom och jag hade väl lite mer än kompis känslor för honom. Sen en gång när vi satt och tittade på film så tog han försiktigt min hand under filten och kramade den och lekte med mina fingrar. DÅ när vi äntligen började visa känslorna för varandra var jag övertygad om att vi skulle bli det perfekta paret. Men det blev inte mycket mer, förutom det där strulet. Vi bråkade, blev vänner, blev mer än vänner, bråkade, blev vänner, blev mer än vänner. Men aldrig tillräckligt "mer än vänner" för att det skulle bli något. Men skitsamma. Jag läst nyss igenom lite gammla inlägg i min blogg där jag har skrivit om J och så, och R har aldrig betytt så mycket som J.

Jag är jätte dålig på att uppdatera. Skäms nästan. Ärligt, jag skäms för att jag inte bloggat? Vad är det med mig. Jag är inte normal. Jag mår bara bra när J är i närheten. Det kan han ju tyvärr inte vara alltid. :(

Föresten så har jag blivit galet paranoid. Jag vågar inte tänka när jag sitter nära någon. Speciellt inte såna där mörka tankar. Jag vågar inte tänka elaka saker om B när hon är nära mig. Jag är elak, jätte elak. Jag är en hemsk människa. Så tyck inte synd om mig. Jag borde hamna i helvetet. Jag tänker alltid elaka kommentarer om människor jag ser på stan, på bussen, mina vänner. Det är bara J som är perfekt. Bara J. Min J i sin röda t-shirt och hans jeans. Hans underbara hår. Hans armar, hans mage, hans rygg. Hans gröna ögon. Min J är perfekt. För fin för mig. Jag ljuger för honom. "Jag åt hemma", "Jag mår suuuuuuuuper bra!!!"