faker

Även om jag har J så känns mitt liv meningslöst. Varje dag längtar jag till kvällen och när kvällen väl är där så får jag panik eftersom jag vet att jag snart kommer vakna upp till en ny dag. Varje morgon börjar med en suck, "vad ska jag göra för att tiden ska försvinna?". Jag hatar mitt liv. Jag vill bara skrika ut det till mina vänner. Till alla som pratar skit.

fan. livet suger, jag har inte lust med något. Förlåt för att jag är dålig på att uppdatera, men de närmaste dagarna har jag bara legat i sängen. Inte ätit, inte tränat. Jag är så jävla trött på hungern.

natacha är smal.
det är inte jag.

Såg en ganska rolig sak när jag var inne på stan med J igår. Vi mötte två tjejer, den ena smal, den ena tjock. Den smala med en cola light i handen och den tjocka med en vanlig cola i handen. Haha, håll med om att det är ganska komiskt. Till och med J la märke till det. Jag brukar dock inte dricka light läsk, men ibland är det tur att det finns. :) Jag har ingen förståelse hur man kan välja vanlig cola över light eller zero. Stor skillnad på hur mycket kalorier det är och inte lika stor skillnad på smaken.

Jag måste erkänna att jag blir lite irriterande på vissa av er som kommenterar. För det första måste man få vara ledsen eller tycka illa om sig själv UTAN att det betyder att man tycker synd om sig själv. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag gör inte det.

För det andra så förstår jag inte vad det är som gör mig patetisk i det här sammanhanget. För att jag inte kan säga nej till A? Det kan göra mig till massa saker man jag tvivlar på att patetisk är en av dom. Är det för att jag inte kan berätta för A hur det är? Klart jag klarar av att säga nej, jag kan säga nej till J om jag inte vill något. Jag har dumpat killar innan. Jag kan stå för mig själv. Men A är inte vilken kille som helst. Den enda av mina läsare som verkar förstå sig på min situation är: http://blommaland.blogspot.com/
Tack. Du brukar alltid kommentera vettiga saker, men jag är dålig på att svara.

A hade mig som i ett järngrepp. Han kunde få mig att må sjukt dåligt genom att bara titta på mig.

Ja, jag skriver om A i dåtid. Jag har berättat för honom. Jag sa det precis när han skulle gå, jag brydde mig inte om att jag nyss betett mig som att jag var jätte kär i honom. Det fanns inget annat sätt att göra det på. Igår, sa jag det. På kvällen och under natten har jag fått 13 sms från honom. Förtvivlade sms, arga sms, hotfulla sms. Jag bryr mig inte. Jag har brytit mig loss från honom och jag har J kvar. Underbara J.

Jag är så ledsen just nu att jag sitter och bölar. Fyfan, det är ju inte ens synd om mig. Inte alls.

Jag berättade inte för A. Det går inte att förklara hur han är, men det gick bara inte. Jag är hemsk mot både A och J, jag vet. Gud så hemsk jag känner mig. Jag har så dåligt samvete, samtidigt som jag mår så dåligt varje gång jag är i närheten av A eller när någon nämner honom. Alla verkar ju tro att vi är lyckliga paret eller något.

Allt var som vanligt. In på mitt rum och A satte sig i sängen. Jag försökte undvika att sätta mig där.

"Kom och sätt dig med mig"

och så sitter jag nästan i hans knä. Så ska han prata lite, samtidigt som han sitter och drar mig närmare. Jag försöker sträcka på mig men han bara drar ner mig mer och mer tills vi nästan ligger ner. Så börjar han pussas och mer och mer, ja ni förstår ju säkert. Sen så knäpper han upp min gylf. Jag vrider och vänder på mig och sucker besvärat. Då tar han min hand och leder den ner mot hans gylf. Jag är ju inte dum och förstår ju vad han vill. Men jag låter handen vandra upp över hans mage och mot hans axel och så pressar jag honom försiktigt ifrån mig. Men då knäpper han upp gylfen själv och ner med min hand igen, där stannade den ett tag. Men inte jätte länge, fast jag ville att han skulle komma. Jag ville ju inte mer. Men så börjar han pilla på mig. Ner med trosorna. Jag suckar. Nej, ner med trosorna lite mer. Han fattar ingenting. Jag är helt ointresserad och bara ligger där. Men jag hatar det som händer sen. Trots att jag avskyr honom och hans närhet och hans fingrar så mycket så förvandlas de besvärade suckarna till snabba andetag. Sen kom jag på mig själv med att nästan be han att "bara knulla mig på en gång istället". Jag hatar det. Men jag bara satte mig upp och sa att jag behövde luft. A blev jätte arg på mig. "Vad är det nu? Jag har faktiskt inte gjort något fel *****!" Nej, han gör ju inte fel. Det är jag. Jag måste berätta för honom. Men först måste jag ta itu med J som ringer snart. Jag hatar att göra honom besviken... Jag är en värdelös person. VÄRDELÖS: TJOCK.

Jag har FORTFARANDE inte berättat för A. J har skällt ut mig. Jag förtjänade det verkligen. Men jag blir så rädd när han är arg, inte för att jag är rädd för honom, utan för att jag är rädd för att förlora honom. Just därför ska jag ju berätta för A, jag vet...
Men jag måste göra det irl, och när jag väl är med honom blir det inte bara rätt tillfälle. Jag funderar på att bara säga till honom att komma till mig, öppna dörren, säga som det är och sen smälla igen dörren framför ansiktet på honom. Slippa hans gräl och hot. Taskigt? oja. Fegt? lite kanske.. Men jag kommer inte kunna göra det på något annat sätt. Imorgon. Imorgon har jag lovat J att få det gjort. Lovat mig själv också för den delen. JAG MÅSTE.

Idag såg jag en jätte smal tjej.
Verkligen jätte jätte jätte smal. Super snygga ben.
Galet snygga ben.
Dessutom hade hon jätte korta shorts.

Jag var som hypnoserad av henne. Hennes ben. Gud. SÅ fina. Inget är bättre thinspo än thinspo irl, eller åtminstone på video.

Jag har fortfarande inte berättat för A. hjälp mig.

Jag berättade inte för A. Hata mig inte, snälla. Jag hatar redan mig själv för mycket. Inte bara för detta, utan för tusen andra saker. Jag mår så dåligt när jag är med A. Hans händer över min kropp. Knäpper upp min gylf. Jag vrider och vänder mig och försöker skrika NEJ med mitt kroppspråk. Han fattar inget och fortsätter. Jag spelar med. Det är inte hans fel. Klart att han tror att jag vill eftersom jag typ är tillsammans med honom. Jag tyckte han var söt och allt det där i början. Han ser bra ut. Mina vänner tycker att han ser bra ut. Men jag ser inte det där längre. Jag tycker inte han är söt längre. Jag vill inte ha honom nära mig. Och det är en ännu större anledning till att berätta för honom. Men ni förstår inte hur han är. Det är som att han lägger hela sitt liv i mina händer. Som att han inte överlever utan mig. Det känns som att jag har ett jätte stort ansvar och inte vet vad jag ska göra.. Men det vet jag ju egentligen. Det finns ju bara en sak att göra - berätta för honom.. Måste berätta imorgon. Nu ska jag träffa J. <3 Han får peppa mig.

Hej.
Jag har fortfarande inte berättat något för A. Jag är så himla hemsk, jag vet. Jag vet också att jag själv bara mår dåligt över detta. J tjatar inte på mig om att jag ska berätta direkt, men jag märker på honom att han vill. Han är nog lite irriterad, det skulle jag också vara. Men vi är tysta om oss två, ingen får veta, inte ens B.

Jag träffade J igår kväll. Han sov här. Underbara J. Men vi åt. J var jätte hungrig och pappas flickvän var hemma och påpekade att jag inte ätit lunch så jag blev tvungen att äta. Jasmine ris med curry kyckling. J lagade, och det var maaaaassor av grädde i. Jag höll på att börja gråta så det förstörde nästan hela kvällen med J. Men han är så gullig så efter ett tag så försvan ångesten och jag mådde så jävla bra. Tills han lämnade mig idag. Då mådde jag jätte dåligt. Ångesten kom som enorm våg. Jag skulle träffat A idag men jag måste verkligen träna idag, annars kommer jag bli så jävla FET FET FEEEEEEEET. Så jag ringde A, kommer inte ihåg samtalet exakt men ungefär:

A: tjaaa
JAG: hej
A: HEJ! :D Vad vill du då?
J: Ee, ja du, vi skulle ju ses i eftermiddag.
A: Ja, och ikväll och i natt också hoppas jag?
J: Nej. Alltså, för jag kan inte.
A: ... Nej?
J: Ja, jag måste vara hemma för pappa har semester och vill umgås.
A: Jag kan vara med?
J: Jag tror inte det går...
A: ... För du vill inte det.
J: Jo, det vill jag, men det går inte. Kan vi inte ses imorgon istället?
A: Nej, för då kan inte jag. Du kan ju inte ta mig förgivet.
J: Det gör jag ju inte.
A: Jo, du är alltid så dryg och ställer alltid in saker vi har planerat.

Sen fortsatte det så, han är så jobbig. Imorgon måste jag berätta för honom. MÅSTE. Nu ska jag träna. För det är vad jag måste just nu.

Jag träffade A igår. Jag kunde inte säga något. Det gick inte. Jag är en dålig människa. Jag mådde så dåligt. Jag ville ha honom bort ifrån mig. Han rör mig. Det är hemskt. Jag känner mig så äcklig, samtidigt som jag känner mig så äcklad av honom. Jag gör allt för att undvika honom när vi är med varann. Jag vill att han ska fråga vad som är fel så att jag kan berätta. Men hur mycket jag än tar avstånd ifrån honom så frågar han aldrig något. Hans fingrar som letar sig ner i mina trosor och hur mycket jag än vrider och vänder mig så förstår han inte att jag inte vill. Jag har problem med att säga ett klart och tydligt nej. Jag kan inte. Jag försöker på mitt eget sätt. Men borde han inte förstå? Jag vill ha J hos mig nu. Gråta ut hos honom och jag önskar han kunde lösa det här åt mig. Men det här är mitt problem, J är en del av det, men han ska inte lösa det. Egentligen finns det inget problem, jag behöver bara berätta för A sen är allt över.  Men jag kan inte, samtidigt  ähar jag massor av annat att tänka på. Jag började nästan gråta idag när jag såg mig själv i spegeln. Jag känner mig så hopplös. Inget funkar. Jag har hållt på med det här i flera år och jag vet att det är fel på mig. Men att jag egentligen skulle vara smal? Nej, det är bara skitsnack.

Jag har varit en dålig bloggare. Jag har inget att skylla på, jag har bara inte orkat blogga. Det är ju sommarlov, jag har fullt upp med annat. Jag ska ju åka till London snart också. Ska bli jätte kul. :)

Föresten har jag inte berättat något för A om J. J och jag har träffats en gång till och jag är så kär i honom att det går inte att förklara. Det är en sån underbar känsla, samtidigt som jag får ångest så fort någon nämner A. Dagen efter jag hade träffat J så var jag med A. Det var nästan som att han visste att jag skulle "dumpa" honom. Han var ganska ledsen och pratade om att jag är det bästa han har, att han aldrig skulle klara sig utan mig och att han skulle vara en "nobody" utan mig vid sin sida. Hur skulle jag berätta för honom att jag vill gå tillbaka till mitt ex när han säger så? Det kändes hemskt och jag spelade bara med. Jag har lovat att jag ska träffa honom imorgon. Jag måste berätta men det går bara inte. Jag har pratat med J om det och han verkar förstå hur det är.

Jag har sån otrolig ångest. Som att det inte räcker med att jag går runt och har ångest för allt jag stoppar i munnen? Nu ska jag sova, för jag orkar inte träna och om jag inte sover riskerar jag att äta, sen ska jag till B.