fel.

Jag är redan hemma. Var ju hos J. Skulle sovit där egentligen. Men jag orkade bara inte. Vet inte, men det kändes fel. Men nu får jag dåligt samvete. Min älskade J. Hur står han ut med mig? Varför måste jag vara så jäkla komplicerad mot honom. Han gör ju inget fel. Det är jag som är fel. Jag är fel för honom. Jag är fel för världen.

aldrig mer äta

Jag ska aldrig mer äta. Jag har gått upp i vikt. Skäms för att säga hur mycket. Hur kan några dagar i london göra såhär med mig? Jag har tränat i evigheter. Måste nästan spy men har inget att spy. Jag ska till J nu och gud vad jag har saknat honom. Min älskling.

hemskt

Jag är hemma.
Jag önskar att jag kunde säga att det var super bra. Jätte kul. Underbart. Men det säger jag bara till mina "vänner". Här är jag ärlig. Det var inte underbart. Mat. Jag har ätit massor. Jag har gått runt och haft ångest hela tiden. Dessutom saknade jag J. Jag saknade min träning. Mina rutiner. Det var helt enkelt en hemsk resa.

måndag

Skrev detta inlägget igår men tydligen så publicerades det inte:

Jag var hos J idag. Vi tittade bara på TV. Det räcker med hans närhet för att må bra. Det behövs inga gulliga ord inget mer än att bara nudda honom. Jag tycker att det är jobbigt att han är som han är ibland. Men iaf så gick jag till B efter att jag varit hos J. Påvägen ifrån J kände jag hur hela mitt humör sjönk till båtten. "Jag hatar mig, jag hatar att vara mig". Men när jag mötte B klistrades leendet automatiskt på. Vi ska ses ikväll alla tjejerna och kolla på skräckis. Jag var med B och precis som vanligt anade hon aldrig något. När jag berättar om vad som hände igår, skrattar lite och driver om folk vi träffade så vet inte hon att jag tänker på hur mycket jag hatar att leva mitt liv. Hur mycket hellre jag skulle velat vara hemma igår och tränat. Så åkte jag hem för att sminka mig. Då stod jag där framför spegeln och tänkte sånna där hemska tankar om mig själv. RIktigt hemska tankar och glodde i ögonen på min spegelbild. Inget. Inget syns. Inget lyser igenom. Jag log mot spegelbilden, samtidigt som jag tänkte att jag kanske vill dö. Jag kanske inte vill mer. Jag började gråta. Hur kan det vara så lätt att dölja något så stort? Spegelbilden ser jätte glad ut. Misslyckad kropp. Men ansiktet lyser och verkar tillhöra vilken glad tonåring som helst...


Föresten så åker jag till London imorgon kommer hem på fredag så jag blir inte borta länge. :) Kanske lyckas blogga därifrån. Får se. :)

J

Jag var ute med J och några fler av hans kompisar innan.  Allt var ganska trevligt. Vi drack. Var lite roliga bara. Men J drack för mycket. Jätte mycket. Blev jätte jobbig. Jag blev irriterad och han var bara omogen och onödigt kaxig mot precis alla vi mötte. Han hoppade runt och skrek med sina kompisar. Ibland kan jag tycka det är roligt. Att vara sådär grymt omogen och bara strunta i alla omkring. Men med viss måtta. J vet inte vart gränsen går. Så tillslut hamnar han i bråk med en kille. J åker på första smällen och får näsblod. Då börjar han gorma om att han ska "döda jävlen" jag (och J's kompisar) försöker få J att släppa det. Men J går på den här killen och lyckas tillslut få ner han och börjar sparka på han och jag hatar att se sånt. Killen klarade sig nog ganska bra. Bra för att ha fått så många smällar. Hans kompisar hjälpte honom hem. När sånt händer hatar jag att vara på J's sida. Jag hatar att förklara honom och säga att han inte vet vad han håller på med, försvara honom och övertala folk att låta honom gå. Samtidigt som jag hade lust att bara gå därifrån och strunta i J kände jag hur mycket jag älskade honom. Där han stod med blodiga händer fläckiga byxor och en nerblodad tröja och svor. Spottade och svor igen. Så tittar han på mig och ler.
 - Du skulle fått en puss, men jag vill inte bloda ner ditt fina nylle.

J's bror fick ta hem J för jag orkade inte med att ta hand om honom. Jag drack inte alls mycket men har ändå sån ångest. Jag funderar på att ta tag i träningen redan nu för det är ändå ingen hemma.

ÅH. Jag vill vara normal! Jag vill inte komma hem efter en kväll på stan och känna att jag måste träna innan jag går och lägger mig. Jag vill vara normal. Men normal = fet? Mullig. Vanlig och normal är ändå tråkigt.

mörker

Jag och J blev vänner. Förvånande? Nja.. Haha. =)

Idag vaknade jag dessutom innan honom. För det mesta så sitter han redan på sängkanten och spelar tv-spel när jag vaknar (han är en riktig nörd inombords). Men idag vaknade jag först. Jag kan ligga och titta på honom i evigheter. Det finns ingen vackrare. Förlåt att jag babblar på om J. Men jag har aldrig haft en så stark positiv känsla. Jag som varit så full av hat mot allt tidigare... Men det känns fortfarande. Jag försöker att fokusera på J och allt det positiva med oss, men jag känner mig ändå så nere när han inte är med mig.

Varför förändras aldrig något? Hur mycket jag än går ner i vikt, hur mycket jag än tränar, hur lycklig jag än känner mig så finns alltid det där mörka kvar längst inne och kommer fram när jag är ensam...

min j

Nej, jag tar tillbaka det där. J är inte alls en idiot. Han ringde nyss och tyckte minsann jag kunde hämta min jacka som jag glömde. Antar att jag sover hos honom trots allt.

skrik

Kom nyss innanför dörren. Jag var hos J. Var ganska mysigt i början. Men sen började vi tjaffsa. Om en helt oviktig och invecklad sak. Men iaf hade vi väldigt olika åsikter om en viss grej och gud så arg han blev på mig och jag på han. Slutade med att vi skrek på varandra och jag var så sur att jag kände för att smälla till han. Så jag rusade ut ur hans hus tog bara på mig mina skor och gick hem. Efter kommer J i strumpor och fortsätter tjaffsa, jag börjar skrika på honom igen, han skriker på mig, går framför mig baklänges alltså riktad mot mig. Så irriterad på mig och jag så irriterad på honom. Skrik, skrik, skrik och svordomar. Men tillslut stannade han och sa:

Jag måste fan gå hem.


Jag är inte så arg längre dock. Om jag fortfarande hade varit det hade jag berättat om allt vi sa och försöka få er att hålla med mig om att J har fel. Men som tur var så var det en väldigt löjlig sak vi började tjaffsa om så det är nog bra mellan oss. Men att han kunde göra mig så arg alltså. Haha.

Okej, jag är lite arg fortfarande. Han är en idiot. Ibland.

typiskt?

Jag har haft en kompis, en kille, han och jag hade lite till och från känslor för varandra. Ett strul en gång och inget mer fysiskt. Men så mycket annat. Men  vi gled ifrån varandra för något år sen. Vi pratar ibland men inte mer. Umgås inte längre. Han går på en annan skola så jag har inte träffat honom på evigheter. Men igår så var jag och B inne i stan och "fikade" (drack kaffe, äckligt). Så säger B typ "Är inte det där din R?". Ja, det var han, satt där med en tjej och släppte inte mig med blicken. Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Skulle jag hälsa? Sen började jag protestera över att B kallade honom för min. "Din R". Kunde hon inte bara sagt R? Skitsamma, nu till det viktiga: Jag kände ett sting av svartsjuka över  att han satt där med en jätte söt tjej. Löjligt av mig. Onödigt av mig. Det väckte massa gammla minnen. Att se han. Även fast han har förändrats jätte mycket. Jag kommer ihåg hur vi satt och tittade på film hela "kompis gänget" och att han och jag alltid lyckades hamna bredvid varandra. Jag älskade att vara nära honom och jag hade väl lite mer än kompis känslor för honom. Sen en gång när vi satt och tittade på film så tog han försiktigt min hand under filten och kramade den och lekte med mina fingrar. DÅ när vi äntligen började visa känslorna för varandra var jag övertygad om att vi skulle bli det perfekta paret. Men det blev inte mycket mer, förutom det där strulet. Vi bråkade, blev vänner, blev mer än vänner, bråkade, blev vänner, blev mer än vänner. Men aldrig tillräckligt "mer än vänner" för att det skulle bli något. Men skitsamma. Jag läst nyss igenom lite gammla inlägg i min blogg där jag har skrivit om J och så, och R har aldrig betytt så mycket som J.

super bra.

Jag är jätte dålig på att uppdatera. Skäms nästan. Ärligt, jag skäms för att jag inte bloggat? Vad är det med mig. Jag är inte normal. Jag mår bara bra när J är i närheten. Det kan han ju tyvärr inte vara alltid. :(

Föresten så har jag blivit galet paranoid. Jag vågar inte tänka när jag sitter nära någon. Speciellt inte såna där mörka tankar. Jag vågar inte tänka elaka saker om B när hon är nära mig. Jag är elak, jätte elak. Jag är en hemsk människa. Så tyck inte synd om mig. Jag borde hamna i helvetet. Jag tänker alltid elaka kommentarer om människor jag ser på stan, på bussen, mina vänner. Det är bara J som är perfekt. Bara J. Min J i sin röda t-shirt och hans jeans. Hans underbara hår. Hans armar, hans mage, hans rygg. Hans gröna ögon. Min J är perfekt. För fin för mig. Jag ljuger för honom. "Jag åt hemma", "Jag mår suuuuuuuuper bra!!!"

suck

Även om jag har J så känns mitt liv meningslöst. Varje dag längtar jag till kvällen och när kvällen väl är där så får jag panik eftersom jag vet att jag snart kommer vakna upp till en ny dag. Varje morgon börjar med en suck, "vad ska jag göra för att tiden ska försvinna?". Jag hatar mitt liv. Jag vill bara skrika ut det till mina vänner. Till alla som pratar skit.

livet suger

fan. livet suger, jag har inte lust med något. Förlåt för att jag är dålig på att uppdatera, men de närmaste dagarna har jag bara legat i sängen. Inte ätit, inte tränat. Jag är så jävla trött på hungern.

light

Såg en ganska rolig sak när jag var inne på stan med J igår. Vi mötte två tjejer, den ena smal, den ena tjock. Den smala med en cola light i handen och den tjocka med en vanlig cola i handen. Haha, håll med om att det är ganska komiskt. Till och med J la märke till det. Jag brukar dock inte dricka light läsk, men ibland är det tur att det finns. :) Jag har ingen förståelse hur man kan välja vanlig cola över light eller zero. Stor skillnad på hur mycket kalorier det är och inte lika stor skillnad på smaken.


patetisk?

Jag måste erkänna att jag blir lite irriterande på vissa av er som kommenterar. För det första måste man få vara ledsen eller tycka illa om sig själv UTAN att det betyder att man tycker synd om sig själv. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag gör inte det.

För det andra så förstår jag inte vad det är som gör mig patetisk i det här sammanhanget. För att jag inte kan säga nej till A? Det kan göra mig till massa saker man jag tvivlar på att patetisk är en av dom. Är det för att jag inte kan berätta för A hur det är? Klart jag klarar av att säga nej, jag kan säga nej till J om jag inte vill något. Jag har dumpat killar innan. Jag kan stå för mig själv. Men A är inte vilken kille som helst. Den enda av mina läsare som verkar förstå sig på min situation är: http://blommaland.blogspot.com/
Tack. Du brukar alltid kommentera vettiga saker, men jag är dålig på att svara.

A hade mig som i ett järngrepp. Han kunde få mig att må sjukt dåligt genom att bara titta på mig.

Ja, jag skriver om A i dåtid. Jag har berättat för honom. Jag sa det precis när han skulle gå, jag brydde mig inte om att jag nyss betett mig som att jag var jätte kär i honom. Det fanns inget annat sätt att göra det på. Igår, sa jag det. På kvällen och under natten har jag fått 13 sms från honom. Förtvivlade sms, arga sms, hotfulla sms. Jag bryr mig inte. Jag har brytit mig loss från honom och jag har J kvar. Underbara J.

ner med trosorna

Jag är så ledsen just nu att jag sitter och bölar. Fyfan, det är ju inte ens synd om mig. Inte alls.

Jag berättade inte för A. Det går inte att förklara hur han är, men det gick bara inte. Jag är hemsk mot både A och J, jag vet. Gud så hemsk jag känner mig. Jag har så dåligt samvete, samtidigt som jag mår så dåligt varje gång jag är i närheten av A eller när någon nämner honom. Alla verkar ju tro att vi är lyckliga paret eller något.

Allt var som vanligt. In på mitt rum och A satte sig i sängen. Jag försökte undvika att sätta mig där.

"Kom och sätt dig med mig"


och så sitter jag nästan i hans knä. Så ska han prata lite, samtidigt som han sitter och drar mig närmare. Jag försöker sträcka på mig men han bara drar ner mig mer och mer tills vi nästan ligger ner. Så börjar han pussas och mer och mer, ja ni förstår ju säkert. Sen så knäpper han upp min gylf. Jag vrider och vänder på mig och sucker besvärat. Då tar han min hand och leder den ner mot hans gylf. Jag är ju inte dum och förstår ju vad han vill. Men jag låter handen vandra upp över hans mage och mot hans axel och så pressar jag honom försiktigt ifrån mig. Men då knäpper han upp gylfen själv och ner med min hand igen, där stannade den ett tag. Men inte jätte länge, fast jag ville att han skulle komma. Jag ville ju inte mer. Men så börjar han pilla på mig. Ner med trosorna. Jag suckar. Nej, ner med trosorna lite mer. Han fattar ingenting. Jag är helt ointresserad och bara ligger där. Men jag hatar det som händer sen. Trots att jag avskyr honom och hans närhet och hans fingrar så mycket så förvandlas de besvärade suckarna till snabba andetag. Sen kom jag på mig själv med att nästan be han att "bara knulla mig på en gång istället". Jag hatar det. Men jag bara satte mig upp och sa att jag behövde luft. A blev jätte arg på mig. "Vad är det nu? Jag har faktiskt inte gjort något fel *****!" Nej, han gör ju inte fel. Det är jag. Jag måste berätta för honom. Men först måste jag ta itu med J som ringer snart. Jag hatar att göra honom besviken... Jag är en värdelös person. VÄRDELÖS: TJOCK.

smalsmalsmal

Idag såg jag en jätte smal tjej.
Verkligen jätte jätte jätte smal. Super snygga ben.
Galet snygga ben.
Dessutom hade hon jätte korta shorts.

Jag var som hypnoserad av henne. Hennes ben. Gud. SÅ fina. Inget är bättre thinspo än thinspo irl, eller åtminstone på video.

Jag har fortfarande inte berättat för A. hjälp mig.

dålig människa..

Jag berättade inte för A. Hata mig inte, snälla. Jag hatar redan mig själv för mycket. Inte bara för detta, utan för tusen andra saker. Jag mår så dåligt när jag är med A. Hans händer över min kropp. Knäpper upp min gylf. Jag vrider och vänder mig och försöker skrika NEJ med mitt kroppspråk. Han fattar inget och fortsätter. Jag spelar med. Det är inte hans fel. Klart att han tror att jag vill eftersom jag typ är tillsammans med honom. Jag tyckte han var söt och allt det där i början. Han ser bra ut. Mina vänner tycker att han ser bra ut. Men jag ser inte det där längre. Jag tycker inte han är söt längre. Jag vill inte ha honom nära mig. Och det är en ännu större anledning till att berätta för honom. Men ni förstår inte hur han är. Det är som att han lägger hela sitt liv i mina händer. Som att han inte överlever utan mig. Det känns som att jag har ett jätte stort ansvar och inte vet vad jag ska göra.. Men det vet jag ju egentligen. Det finns ju bara en sak att göra - berätta för honom.. Måste berätta imorgon. Nu ska jag träffa J. <3 Han får peppa mig.

jobbig A.

Hej.
Jag har fortfarande inte berättat något för A. Jag är så himla hemsk, jag vet. Jag vet också att jag själv bara mår dåligt över detta. J tjatar inte på mig om att jag ska berätta direkt, men jag märker på honom att han vill. Han är nog lite irriterad, det skulle jag också vara. Men vi är tysta om oss två, ingen får veta, inte ens B.

Jag träffade J igår kväll. Han sov här. Underbara J. Men vi åt. J var jätte hungrig och pappas flickvän var hemma och påpekade att jag inte ätit lunch så jag blev tvungen att äta. Jasmine ris med curry kyckling. J lagade, och det var maaaaassor av grädde i. Jag höll på att börja gråta så det förstörde nästan hela kvällen med J. Men han är så gullig så efter ett tag så försvan ångesten och jag mådde så jävla bra. Tills han lämnade mig idag. Då mådde jag jätte dåligt. Ångesten kom som enorm våg. Jag skulle träffat A idag men jag måste verkligen träna idag, annars kommer jag bli så jävla FET FET FEEEEEEEET. Så jag ringde A, kommer inte ihåg samtalet exakt men ungefär:

A: tjaaa
JAG: hej
A: HEJ! :D Vad vill du då?
J: Ee, ja du, vi skulle ju ses i eftermiddag.
A: Ja, och ikväll och i natt också hoppas jag?
J: Nej. Alltså, för jag kan inte.
A: ... Nej?
J: Ja, jag måste vara hemma för pappa har semester och vill umgås.
A: Jag kan vara med?
J: Jag tror inte det går...
A: ... För du vill inte det.
J: Jo, det vill jag, men det går inte. Kan vi inte ses imorgon istället?
A: Nej, för då kan inte jag. Du kan ju inte ta mig förgivet.
J: Det gör jag ju inte.
A: Jo, du är alltid så dryg och ställer alltid in saker vi har planerat.

Sen fortsatte det så, han är så jobbig. Imorgon måste jag berätta för honom. MÅSTE. Nu ska jag träna. För det är vad jag måste just nu.

söndag


Jag träffade A igår. Jag kunde inte säga något. Det gick inte. Jag är en dålig människa. Jag mådde så dåligt. Jag ville ha honom bort ifrån mig. Han rör mig. Det är hemskt. Jag känner mig så äcklig, samtidigt som jag känner mig så äcklad av honom. Jag gör allt för att undvika honom när vi är med varann. Jag vill att han ska fråga vad som är fel så att jag kan berätta. Men hur mycket jag än tar avstånd ifrån honom så frågar han aldrig något. Hans fingrar som letar sig ner i mina trosor och hur mycket jag än vrider och vänder mig så förstår han inte att jag inte vill. Jag har problem med att säga ett klart och tydligt nej. Jag kan inte. Jag försöker på mitt eget sätt. Men borde han inte förstå? Jag vill ha J hos mig nu. Gråta ut hos honom och jag önskar han kunde lösa det här åt mig. Men det här är mitt problem, J är en del av det, men han ska inte lösa det. Egentligen finns det inget problem, jag behöver bara berätta för A sen är allt över.  Men jag kan inte, samtidigt  ähar jag massor av annat att tänka på. Jag började nästan gråta idag när jag såg mig själv i spegeln. Jag känner mig så hopplös. Inget funkar. Jag har hållt på med det här i flera år och jag vet att det är fel på mig. Men att jag egentligen skulle vara smal? Nej, det är bara skitsnack.

fredag


Jag har varit en dålig bloggare. Jag har inget att skylla på, jag har bara inte orkat blogga. Det är ju sommarlov, jag har fullt upp med annat. Jag ska ju åka till London snart också. Ska bli jätte kul. :)

Föresten har jag inte berättat något för A om J. J och jag har träffats en gång till och jag är så kär i honom att det går inte att förklara. Det är en sån underbar känsla, samtidigt som jag får ångest så fort någon nämner A. Dagen efter jag hade träffat J så var jag med A. Det var nästan som att han visste att jag skulle "dumpa" honom. Han var ganska ledsen och pratade om att jag är det bästa han har, att han aldrig skulle klara sig utan mig och att han skulle vara en "nobody" utan mig vid sin sida. Hur skulle jag berätta för honom att jag vill gå tillbaka till mitt ex när han säger så? Det kändes hemskt och jag spelade bara med. Jag har lovat att jag ska träffa honom imorgon. Jag måste berätta men det går bara inte. Jag har pratat med J om det och han verkar förstå hur det är.

Jag har sån otrolig ångest. Som att det inte räcker med att jag går runt och har ångest för allt jag stoppar i munnen? Nu ska jag sova, för jag orkar inte träna och om jag inte sover riskerar jag att äta, sen ska jag till B.

Tidigare inlägg
RSS 2.0