faker

Skrev detta inlägget igår men tydligen så publicerades det inte:

Jag var hos J idag. Vi tittade bara på TV. Det räcker med hans närhet för att må bra. Det behövs inga gulliga ord inget mer än att bara nudda honom. Jag tycker att det är jobbigt att han är som han är ibland. Men iaf så gick jag till B efter att jag varit hos J. Påvägen ifrån J kände jag hur hela mitt humör sjönk till båtten. "Jag hatar mig, jag hatar att vara mig". Men när jag mötte B klistrades leendet automatiskt på. Vi ska ses ikväll alla tjejerna och kolla på skräckis. Jag var med B och precis som vanligt anade hon aldrig något. När jag berättar om vad som hände igår, skrattar lite och driver om folk vi träffade så vet inte hon att jag tänker på hur mycket jag hatar att leva mitt liv. Hur mycket hellre jag skulle velat vara hemma igår och tränat. Så åkte jag hem för att sminka mig. Då stod jag där framför spegeln och tänkte sånna där hemska tankar om mig själv. RIktigt hemska tankar och glodde i ögonen på min spegelbild. Inget. Inget syns. Inget lyser igenom. Jag log mot spegelbilden, samtidigt som jag tänkte att jag kanske vill dö. Jag kanske inte vill mer. Jag började gråta. Hur kan det vara så lätt att dölja något så stort? Spegelbilden ser jätte glad ut. Misslyckad kropp. Men ansiktet lyser och verkar tillhöra vilken glad tonåring som helst...


Föresten så åker jag till London imorgon kommer hem på fredag så jag blir inte borta länge. :) Kanske lyckas blogga därifrån. Får se. :)