faker

Har träffat J idag och jag kom precis hem ifrån honom. Är hos mamma nu.. Inte jätte kul, men hon kanske ska få sin systers hund! Hon ska flytta till en liten lägenhet och har fått ett nytt jobb och så frågade hon mamma om hon vill ha vovven. Mamma har inte bestämt sig än men jag och syrran har tjatat lite, klart vi vill ha en hund! Förstår ni vilken underbar ursäkt till att vara ute och jogga/promenera? Nu kan jag äntligen vara oftare hos mamma! Är sällan hos henne eftersom hon håller sån koll på allt jag gör, vill inte göra henne misstänksam. Jag ska inte oroa henne över något som hon inte kan göra något åt. Det är faktiskt inte hennes fel. I vissa fall är det föräldrarnas fel. Föräldrars ord kan göra så ont. Barn och ungdomar suger åt sig som tvättsvampar av vad deras föräldrar säger. De tror att varenda ord är sanning. Säger mamma att jag är tjock så är jag det. Det är helt mitt eget fel detta, inte medias, inte mina vänners, inte mina föräldrars. Jag känner mig så ensam ibland. En så tung börda (ja, idag är det en börda) vilar på mina axlar. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska säga något till J. Innerstinne vet jag att jag varken kan eller kommer säga något, men det känns så fel. Så fel att ljuga för min älskling...

Vi åt mackor idag föresten. Äckliga tjocka feta mackor. Massor av kalorier. Mjöl. Mjöl. Mjöl. Jag tog bara ett tunt lager med smör på. Men två mackor är väl okej? NEJ. Vad håller jag på med?! Det är inte inte inte inte okej! ALDRIG. Nu måste ni skälla på mig. Jag måste träna, peppa mig!