faker

Jag träffade J igår, han kom äntligen hem till mig. Jag vägrade svara på telefonen. Han bad faktiskt om ursäkt också. Han sa som många av er gjorde, två fel gör det inte rätt. Han förstår att jag har ångrat mig och att hämnas är bara löjligt. Jag mår underbart bra, men något inom mig håller borta den där fullständiga lyckan. Jag vågar inte riktigt lita på att allt är löst, bara sådär. Tänk om det där... konstiga, kommer tillbaka? Aja, det får vi se idag, J kommer om tre timmar och ska sova här. Så jag hinner träna rejält, men ingen mat blir det. Vågar inte äta något för det kan ju vara så att jag blir tvungen att äta något med J... Ångest.

Nu ska jag dra på mig ett bar joggingbyxor, jogga ute, trots ont i mina fötter. Jag orkar verkligen inte anpassa mig efter dem längre. Smärta är bra, då blir inte känslan av hunger så intensiv.