faker

Jag var ute med J och några fler av hans kompisar innan.  Allt var ganska trevligt. Vi drack. Var lite roliga bara. Men J drack för mycket. Jätte mycket. Blev jätte jobbig. Jag blev irriterad och han var bara omogen och onödigt kaxig mot precis alla vi mötte. Han hoppade runt och skrek med sina kompisar. Ibland kan jag tycka det är roligt. Att vara sådär grymt omogen och bara strunta i alla omkring. Men med viss måtta. J vet inte vart gränsen går. Så tillslut hamnar han i bråk med en kille. J åker på första smällen och får näsblod. Då börjar han gorma om att han ska "döda jävlen" jag (och J's kompisar) försöker få J att släppa det. Men J går på den här killen och lyckas tillslut få ner han och börjar sparka på han och jag hatar att se sånt. Killen klarade sig nog ganska bra. Bra för att ha fått så många smällar. Hans kompisar hjälpte honom hem. När sånt händer hatar jag att vara på J's sida. Jag hatar att förklara honom och säga att han inte vet vad han håller på med, försvara honom och övertala folk att låta honom gå. Samtidigt som jag hade lust att bara gå därifrån och strunta i J kände jag hur mycket jag älskade honom. Där han stod med blodiga händer fläckiga byxor och en nerblodad tröja och svor. Spottade och svor igen. Så tittar han på mig och ler.
 - Du skulle fått en puss, men jag vill inte bloda ner ditt fina nylle.

J's bror fick ta hem J för jag orkade inte med att ta hand om honom. Jag drack inte alls mycket men har ändå sån ångest. Jag funderar på att ta tag i träningen redan nu för det är ändå ingen hemma.

ÅH. Jag vill vara normal! Jag vill inte komma hem efter en kväll på stan och känna att jag måste träna innan jag går och lägger mig. Jag vill vara normal. Men normal = fet? Mullig. Vanlig och normal är ändå tråkigt.