mina läsare
Ni vet inte hur mycket ni läsare betyder för mig. Även ni som inte kommenterar, bara att se att flera hundra personer återkommer till min blogg varje dag värmer. Ingen har tidigare brytt sig om mig. Verkligen 100 % MIG. Visst har jag sådana kompisar som verkligen skulle bry sig om de fick reda på mina äs. Men så många av dem skulle bli besvärade sen inte bry sig.
Mina föräldrar bryr sig inte heller så mycket. Jag vet det låter bara löjligt, och jag skriver det inte för att ni ska tycka synd om mig. inte alls.
Men ni som har föräldrar som bryr sig, sätter regler, är snälla och skäller på er, ni vet inte hur tacksamma ni ska vara för det. För när det försvinner, då gör det faktiskt ont. Min mamma bryr sig visst, det ska jag inte påstå, hon skäller mest, men jag vet att hon bryr sig. Men sen det gått bättre och bättre för pappa(yrkes mässigt), han hade 2 företag under hela min uppväxt, nu har dom blivit större och han har dessutom köpt in sig i... ja jag vet inte 1-3 andra företag. Han pratar knappt med mig. Han skäller ALDRIG på mig. Jag vet aldrig var han är. Men snäll det är han, på ett frånvarande sätt.
Det jag vill säga är bara: Jag är så himla tacksam får varje person som läser min blogg, och för varje kommentar. Förstår inte varför jag på något sätt skulle vara intressant...
Jag verkligen tycket om din blogg, det går lixom inte och säger varför. Man blir helt enkelt beroende av den (:
Håller med Annizh! Älskar din blogg t.o.m! Det går helt enkelt inte och säga varför jag hela tiden kollar om du skrivit ett nytt inlägg haha! :D
Gumman.
Jag kollar varje gång jag slår på datorn, varje gång jag inte vet vad jag ska titta på, det har blivit som en vana att trycka upp din blogg det första jag gör när jag öppnar upp internet fönstret.
Du är som en insperations källa till mig!
så Tack!
Hej!
Jag tycker om att läsa din blogg, och jag kan verkligen förstå hur du menar med att man saknar att dem skäller och sätter regler.
Min or gick bort för 7 år sedan och bland det saker jag saknar mest är när hon sa åt mig när jag skulle vara hemma, eller att jag skulle städa rummet.
Men glöm aldrig att du är ensam! För vi läsare finns här, och jag kommer alltid finnas iaf!
Jag bara ÄLSKAR din blogg ;) är en av dom hundra! :D
Kände igen mig som fan. min pappa har skött ett företag sedan innan jag föddes och skilde sig från min mamma när jag var två år. Nu bor han halva sverige ifrån mig och jag träffar honom inte ofta. När jag väl gör det så vill han bara veta ytliga saker, vill att jag ska ha det bra (vilket kanske ä bra) men det uppfostrar mig inte på något sätt. kan inte komma på något djup disskution vi har haft och han har aldrig skällt på mig. Antar att han inte vill det eftersom han inte vill förstöra vår relation, men egentligen så har vi inte ens någon.
Med mamma är det helt annorlunda, hon lyssnar, hon skäller. Och det är kanske så det ska vara.
Gillar din blogg förresten :)
