sömnlös natt nr 72659
Jag hade planerat att gå och lägga mig tidigt idag. Det gjorde jag faktiskt också. Klockan 21.00 låg jag i min säng. Men jag kan inte somna. Ångesten äter upp mig, inneifrån och ut. Jag har så sjukt dåligt samvete. Det känns som att det vore bättre om jag bara dog just nu. Det gör riktigt ont att höra att jag aldrig kommer bli nöjd. Innerst inne vet jag att det är sant antar jag. Det är så jävla orättvist att jag aldrig kommer kunna titta mig i spegeln och gilla det jag ser hur mycket jag än kämpar. Stämmer det verkligen? Kommer jag verkligen aldrig bli nöjd? Det måste jag ju bli...? Någon gång. Kanske.
det är det dom händer med anorektiker. Dom ycker aldrig att dom bli smala nog och hinner dö utan att ha könt sig smal nog. Jag tror (och förstår att det är grymt svårt) att du borde göra ditt bästa för att komma ut ur sjukdomen, så du någon gång igen kan känna dig lycklig. Men gör det inte ensam, du verkar ju känna massa kompisar över internet som har samma problem som du. Om man har stöd i det man gör så går det alltid lättare. Och det betyder ju inte att du behöver äta massor med en gång. Ta ett litet steg i taget. Du måste ju inte äta onyttigt bara för att du börjar äta, bara du får i dig vad du behöver.
nej du kommer inte bli nöjd så länge du har ätstörningar. tyvärr. Om du blir frisk kommer du kunna se dig själv i spegeln och tycka att du är skitsnygg.. =)
hej..vet att de inte spelar nån roll vad jag säger. men du är smal, hur fin som helst. för smal egentligen. verkligen..
men vet att du inte ser det sj, o nej du kommer aldrig vara nöjd. jag vet för ja var sjukt sj innan, lr är de väl fortf, blir ju aldrig riktigt frisk. räknar fortf kcal, mår skit om jag äter nått onyttigt, lr egentligen bara nått "vanligt" (typ köttbullar), men jag är iaf friskare. o inte dödligt smal längre.
jag vet att du aldrig kommer va nöjd för du ser inte de andra ser. tro mig! jag har nu sett bilder på när jag va som smalast, lät aldirg nån ta bilder men min kompis mamma hade tatt några iaf när vi va på semester tms. O herregud, ja känner inte igen mig sj!! kan inte tro att de är jag. Har alltid tyckt ja vart mullig, tom när jag vägde 41 kg o va 1,70 lång. Då hade jag ett bmi på 14,1. o jag såg ut som ett jävla skelett, men jag sj KÄNDE tom fettet på magen (som inte existerade över huvud taget!).
jaja, hoppas verkligen du blir bättre. för tro mig, de är inte värt det. snälla tänk åtminstonde på allt du går miste om. säger inte att du ska bli fet, eller att du ska börja käka muffins till frukost (villket dom kommer tvinga dig till om du blir inlaggd) men försök att åtminstonde komma upp till ett bmi på 16, 17. fortf farligt men lite bättre...
O snälla, försök förstå att folk inte ljuger när dom säger att du är FÖR smal.
jaja, vad du än gör, hoppas du klarar dig :/// har vänner som dött pga anorexi...
lycka till med livet gumman
Det finns massor med sidor på internet där främst unga flickor skriver om sina ätstörningar och peppar andra, aktivt eller bara genom att skriva hur underbart de mår när de förlorat ett gram till. Man behöver inte söka särskilt aktivt för att ramla på dessa och jag mår lika illa varje gång jag ser kommentarer som pushar på en ätstörning. Frågan är; om person A pushas vidare i sina ätstörningar av person B och slutligen dör av sina problem - är då person B vållande till annans död?
För övrigt vill jag inget hellre än att du ska bli frisk...
Kram
Du kommer ALDRIG att bli nöjd, så länge du inte blir frisk! Men du, en fråga, jag tycker det är sjukt konstigt att dina föräldrar inte uppmärksammat att du har anorexia? De fattar väl om du undviker att äta middag varje dag i flera år och är SÅDÄR smal?
