faker

Jag träffade A igår. Jag kunde inte säga något. Det gick inte. Jag är en dålig människa. Jag mådde så dåligt. Jag ville ha honom bort ifrån mig. Han rör mig. Det är hemskt. Jag känner mig så äcklig, samtidigt som jag känner mig så äcklad av honom. Jag gör allt för att undvika honom när vi är med varann. Jag vill att han ska fråga vad som är fel så att jag kan berätta. Men hur mycket jag än tar avstånd ifrån honom så frågar han aldrig något. Hans fingrar som letar sig ner i mina trosor och hur mycket jag än vrider och vänder mig så förstår han inte att jag inte vill. Jag har problem med att säga ett klart och tydligt nej. Jag kan inte. Jag försöker på mitt eget sätt. Men borde han inte förstå? Jag vill ha J hos mig nu. Gråta ut hos honom och jag önskar han kunde lösa det här åt mig. Men det här är mitt problem, J är en del av det, men han ska inte lösa det. Egentligen finns det inget problem, jag behöver bara berätta för A sen är allt över.  Men jag kan inte, samtidigt  ähar jag massor av annat att tänka på. Jag började nästan gråta idag när jag såg mig själv i spegeln. Jag känner mig så hopplös. Inget funkar. Jag har hållt på med det här i flera år och jag vet att det är fel på mig. Men att jag egentligen skulle vara smal? Nej, det är bara skitsnack.